Cämils blogg

En dag förra veckan hade jag varit hos mamma och pappa. Jag svängde in på vår gata. Jag såg att det var en bil som svängde in bakom mig. Längre fram på gatan fanns det en ledig parkering som jag tog. Bilen bakom mig körde fram och saktade in när den närmade sig mig. Jag undrade varför bilen stannade. Föraren måste ju sett att jag precis parkerat och inte var på väg att lämna parkeringen! Jag vänder mig om för att se vem det var. Och fram kör en polisbil. Det gick många tankar i mitt huvud. "Jag har kört för fort! Hur mycket kommer jag få i böter för det? Någon lampa måste vara trasig på bilen! Hur mycket får man i böter för det? Har jag kört vingligt?" Polisen gick ur bilen och kom fram till mig. "Vi ska göra en körkorts- och nykterhetskontroll". Vilken lättnad! Jag var jätte nervös och höll på att skaka sönder. Jag visade körkortet och blåste i mätaren. Det gick fint. När polisen körde iväg hittade jag inte nycklarna. De satt kvar i tändlåset. När Johan tog bilen morgonen efter var radion på. Tänk vad nervositet kan göra. 

Poliserna måste ha trott att jag var någon annan. De såg ganska chockade ut när det var jag som öppnade bildörren. Han som gjorde kontrollen försökte lätta upp stämningen lite genom att ställa lite frågor om jag bodde här och om jag trivdes. Jag som hade sett framför mig att jag skulle bli av med körkortet, eller iaf få höga böter, var väldigt lättad när de bara skulle göra en kontroll. Jag har dock aldrig hört talas om att någon polis har åkt efter någon för att kolla körkort och nykterhet...